hopelessy devoted
En dag utan Mårten, och allting känns lite lite tråkigare. Jag önskar man kunde klona sig så man alltid kunde få vara tillsammans, men ändå kunna vara på fler ställen samtidigt och träffa människor på flera olika ställen på samma gång. Hur som helst, jag är så otroligt glad att vi träffades den där dagen i maj, och på något oförklarligt vis så föll någonting liksom på plats där och då.
Även om inte precis allting sedan dess har varit en dans på rosor så mår jag bättre nu än vad jag någonsin gjort. Den gamla klyschan om att "när det är rätt så bara vet man", det stämmer faktiskt.
Så här när man närmar sig slutet av året så blir det ju lätt att man tittar tillbaka och funderar över vad som har hänt, vad som var bra och vad som var dåligt osv. Årets lärdom blir nog helt enkelt att livet är för kort för att man ska hålla på och kompromissa. Mår man inte bra med sin livssituation så måste man göra någonting, har känslan av missnöjdhet väl dykt upp så är det ett tecken på att man måste agera. Det är klart att man ibland måste kämpa för att få livet att fungera och man kan inte bara ge upp och dra, men när man nått den kritiska punkten och en liten liten röst har börjat prata därinne i huvudet, då är det dags.
Man är värd att må bra, och även om uppbrott och liknande kan vara otroligt jobbiga så kan det resultera i någonting så otroligt mycket bättre på sikt. Kanske kan det till och med resultera i att man varje morgon får vakna och säga godmorgon till världens finaste människa, och det är värt varenda jobbig minut.
Kommentarer
Trackback
