the world stoped for a minute
Det kan väl knappast ha undgått någon att rättegången mot Breivik har startat upp nu den här veckan. Jag tycker det är oerhört intressant och hade jag inte jobbat hade jag garanterat följt rättegången på nätet. Dock känner jag mig lite kluven över att den faktiskt direktsänds och att han i och med detta får så mycket uppmärksamhet. Det är ju precis det han är ute efter. Å andra sidan vet jag ju att jag själv vill följa händelseutvecklingen och få reda på hur rätten tänker kring hans uttalanden. Är även osäker på hur uppmärksamheten påverkar andra störda människor ute i världen, kanske vill de sträva mot samma mål eller så kanske de kan bli avskräckta när de ser reaktionerna. Man får verkligen hoppas på det sistnämnda.
Det ska också bli intressant att se hur man ser på tillförlitligheten, och om han kommer dömas till vård eller fängelse. I mitt tycke står det ganska klart att han inte har haft en psykos utan varit helt på det klara med vad han planerat och genomfört. Nu är ju inte jag något pyskolog förståss, men i min värld är en psykos tillfällig och kanske medför att man gör saker man inte hade gjort annars. Han är ju helt övertygad om att han gjorde rätt, att han skulle göra det igen om tillfälle gavs, och att han gärna sett att fler hade dött.
Det bästa i mitt tycke vore att han låstes in insolerad någonstans, vilket kanske kunde ge honom känslan av att ingen annan människa på jorden delar hans förvridna världsbild.
Det ska också bli intressant att se hur man ser på tillförlitligheten, och om han kommer dömas till vård eller fängelse. I mitt tycke står det ganska klart att han inte har haft en psykos utan varit helt på det klara med vad han planerat och genomfört. Nu är ju inte jag något pyskolog förståss, men i min värld är en psykos tillfällig och kanske medför att man gör saker man inte hade gjort annars. Han är ju helt övertygad om att han gjorde rätt, att han skulle göra det igen om tillfälle gavs, och att han gärna sett att fler hade dött.
Det bästa i mitt tycke vore att han låstes in insolerad någonstans, vilket kanske kunde ge honom känslan av att ingen annan människa på jorden delar hans förvridna världsbild.
Att muta sig till fördelar
På dagensjuridik.se kan man idag läsa att en polisman i Västa Götaland står åtalad misstänkt för mutbrott, då han ska ha låtit bli att rapportera vissa trafikförseelser då personen i fråga bjöd honom på en sallad. Brottet i sig låter kanske ganska fångt, men jag tycker att detta är ganska allvarligt. Mut- och bestickningsbrott är någonting man måste se mycket allvarligt på, speciellt inom polisen men också i annan myndighetsutövning.
Mutbrott är när den arbetstagare tar emot en muta eller eller annan otillbörlig belöning för att utföra sitt arbete på ett sådant sätt att han själv eller annan får vinning av det.
Bestickning är den andra sidan av brottet, nämligen den person som er löfte om att ge en mutan eller belöningen, i utbyte mot att uppnå ekonomiska eler andra fördelar.
I en internationell jämförelse ter sig Sverige tack och lov ganska förskonat från korruption, men detta får inte medföra att arbetet mot dessa typer av brott avstannar. För att kunna upprätthålla ett rättssäkert samhälle måste brott som dessa uppmärksammas. Polisarbete, myndighetsarbete och annat skall utföras på ett sådan sätt att allmänheten har förtroende för det och att man kan vara säker på att det görs en objektiv bedömning i varje ärende.
Allas likhet inför lagen måste beaktas.
Statistik från brottförebyggande rådet visar dock att antalet domar per år gällande mutbrott endast uppgår till 3 stycken. Vad detta oerhört lilla nummer kan bero på är svårt att säga, men det kan bero på att det ofta saknas bevis, och att parterna gärna vill hålla mutan hemlig.
Det ska bli riktigt intressant att se vart fallet med polismannen leder, då rättegången inleds nu i april. Jag hoppas att man kommer se till allvaret bakom brottet och inte bara till värdet på mutan vilket kanske inte i sig var speciellt högt. Om man släpper igenom det kanske det signalerar att små mutor kan vara ok vilket kan leda till en oroväckande utveckling. Min åsikt är att mutbrott måste tas på största allvar! Artikeln kan läsas här.
Mutbrott är när den arbetstagare tar emot en muta eller eller annan otillbörlig belöning för att utföra sitt arbete på ett sådant sätt att han själv eller annan får vinning av det.
Bestickning är den andra sidan av brottet, nämligen den person som er löfte om att ge en mutan eller belöningen, i utbyte mot att uppnå ekonomiska eler andra fördelar.
I en internationell jämförelse ter sig Sverige tack och lov ganska förskonat från korruption, men detta får inte medföra att arbetet mot dessa typer av brott avstannar. För att kunna upprätthålla ett rättssäkert samhälle måste brott som dessa uppmärksammas. Polisarbete, myndighetsarbete och annat skall utföras på ett sådan sätt att allmänheten har förtroende för det och att man kan vara säker på att det görs en objektiv bedömning i varje ärende.
Allas likhet inför lagen måste beaktas.
Statistik från brottförebyggande rådet visar dock att antalet domar per år gällande mutbrott endast uppgår till 3 stycken. Vad detta oerhört lilla nummer kan bero på är svårt att säga, men det kan bero på att det ofta saknas bevis, och att parterna gärna vill hålla mutan hemlig.
Det ska bli riktigt intressant att se vart fallet med polismannen leder, då rättegången inleds nu i april. Jag hoppas att man kommer se till allvaret bakom brottet och inte bara till värdet på mutan vilket kanske inte i sig var speciellt högt. Om man släpper igenom det kanske det signalerar att små mutor kan vara ok vilket kan leda till en oroväckande utveckling. Min åsikt är att mutbrott måste tas på största allvar! Artikeln kan läsas här.
En ond cirkel
Jag läser för tillfället boken Den onda cirkeln, vilken innehåller artiklar skrivna av olika jurister runt om i landet. Artiklarna behandlar i stort samma sak, hur rättsväsendet behandlar kvinnor som blivit utsatta för misshandel av sina män och vad som borde förbättras på området.
En av artiklarna tar upp misshandlade kvinnors rätt till nödvärn. Nödvärnsrätten består i att man har rätt att värja sig mot ett pågående angrepp på person eller egendom, eller om en fara för ett sådant angrepp är överhängande. Graden av våld som används måste också vara försvarligt och i proportion till angreppet.
Mot bakgrund av detta kan man tänka sig en situation där en kvinna under flera års tid blivit fysiskt och pyskiskt misshandlad, kanske dagligen, av den man hon lever i en relation med. Till slut, när mannen sover eller är utslagen av alkohol och kvinnan för första gången inte är i underläge, slår hon honom så hårt att han avlider.
Ska detta dömas som mord/dråp eller kan det ses som nödvärn?
Här ger formuleringen "överhängande fara" visst utrymme för tolkning. Kvinnan i situationen ovan lever förmodligen alltid i rädsla för att utlösa aggressioner hos mannen, och hon kan aldrig veta när slaget kan komma. Lever inte hon alltid med en överhängande fara för angrepp mot hennes person då, även under den tid då angreppet inte är direkt? Är inte våldet hon lever med en ständigt pågående process?
Preventivt nödvärn är inte tillåtet, alltså att i förebyggande syfte använda nödvärnsrätten. Putativt nödvärn faller dock inm nödvärnsrätten, alltså om man tror sig bli utsatt för ett brott, men det visar sig senare att man misstagit sig. I de rättsfall där detta prövats är bedömningen klar, -kvinnor i denna situation har inte rätt till nödvärn. Tvärtom har hennes svåra levnadsförhållanden tolkats till hennes nackdel, eftersom hon därmed har haft motiv och därmed en vilja (uppsåt) att ta livet av mannen.
Jag tycker detta är en mycket intressant fråga, likaså det faktum att åklagare och domare inte verkar utnyttja den straffskala som finns gällande kvinnofridsbrott. Allt som oftast verkar domen bli "vanlig" misshandel, vilket inte medför speciellt högt straffvärde. Dessa situationer verkar falla mellan stolarna trots att vi har en mycket bra lagstiftning på området. Kanske lever det fortfarande kvar en slags föreställning om att misshandel av närstående är en familjeangelägenhet som staten inte ska blanda sig i? Kanske bör denna fråga ta på större allvar, och kanske behöver aktörerna inom rättsväsendet få en ökad förståelse för en misshandlad kvinnas roll som brottsoffer för att sådana frågor ska behandlas på rätt sätt.
En av artiklarna tar upp misshandlade kvinnors rätt till nödvärn. Nödvärnsrätten består i att man har rätt att värja sig mot ett pågående angrepp på person eller egendom, eller om en fara för ett sådant angrepp är överhängande. Graden av våld som används måste också vara försvarligt och i proportion till angreppet.
Mot bakgrund av detta kan man tänka sig en situation där en kvinna under flera års tid blivit fysiskt och pyskiskt misshandlad, kanske dagligen, av den man hon lever i en relation med. Till slut, när mannen sover eller är utslagen av alkohol och kvinnan för första gången inte är i underläge, slår hon honom så hårt att han avlider.
Ska detta dömas som mord/dråp eller kan det ses som nödvärn?
Här ger formuleringen "överhängande fara" visst utrymme för tolkning. Kvinnan i situationen ovan lever förmodligen alltid i rädsla för att utlösa aggressioner hos mannen, och hon kan aldrig veta när slaget kan komma. Lever inte hon alltid med en överhängande fara för angrepp mot hennes person då, även under den tid då angreppet inte är direkt? Är inte våldet hon lever med en ständigt pågående process?
Preventivt nödvärn är inte tillåtet, alltså att i förebyggande syfte använda nödvärnsrätten. Putativt nödvärn faller dock inm nödvärnsrätten, alltså om man tror sig bli utsatt för ett brott, men det visar sig senare att man misstagit sig. I de rättsfall där detta prövats är bedömningen klar, -kvinnor i denna situation har inte rätt till nödvärn. Tvärtom har hennes svåra levnadsförhållanden tolkats till hennes nackdel, eftersom hon därmed har haft motiv och därmed en vilja (uppsåt) att ta livet av mannen.
Jag tycker detta är en mycket intressant fråga, likaså det faktum att åklagare och domare inte verkar utnyttja den straffskala som finns gällande kvinnofridsbrott. Allt som oftast verkar domen bli "vanlig" misshandel, vilket inte medför speciellt högt straffvärde. Dessa situationer verkar falla mellan stolarna trots att vi har en mycket bra lagstiftning på området. Kanske lever det fortfarande kvar en slags föreställning om att misshandel av närstående är en familjeangelägenhet som staten inte ska blanda sig i? Kanske bör denna fråga ta på större allvar, och kanske behöver aktörerna inom rättsväsendet få en ökad förståelse för en misshandlad kvinnas roll som brottsoffer för att sådana frågor ska behandlas på rätt sätt.