Jag läser för tillfället boken Den onda cirkeln, vilken innehåller artiklar skrivna av olika jurister runt om i landet. Artiklarna behandlar i stort samma sak, hur rättsväsendet behandlar kvinnor som blivit utsatta för misshandel av sina män och vad som borde förbättras på området.
En av artiklarna tar upp misshandlade kvinnors rätt till nödvärn. Nödvärnsrätten består i att man har rätt att värja sig mot ett pågående angrepp på person eller egendom, eller om en fara för ett sådant angrepp är överhängande. Graden av våld som används måste också vara försvarligt och i proportion till angreppet.
Mot bakgrund av detta kan man tänka sig en situation där en kvinna under flera års tid blivit fysiskt och pyskiskt misshandlad, kanske dagligen, av den man hon lever i en relation med. Till slut, när mannen sover eller är utslagen av alkohol och kvinnan för första gången inte är i underläge, slår hon honom så hårt att han avlider.
Ska detta dömas som mord/dråp eller kan det ses som nödvärn?
Här ger formuleringen "överhängande fara" visst utrymme för tolkning. Kvinnan i situationen ovan lever förmodligen alltid i rädsla för att utlösa aggressioner hos mannen, och hon kan aldrig veta när slaget kan komma. Lever inte hon alltid med en överhängande fara för angrepp mot hennes person då, även under den tid då angreppet inte är direkt? Är inte våldet hon lever med en ständigt pågående process?
Preventivt nödvärn är inte tillåtet, alltså att i förebyggande syfte använda nödvärnsrätten. Putativt nödvärn faller dock inm nödvärnsrätten, alltså om man tror sig bli utsatt för ett brott, men det visar sig senare att man misstagit sig. I de rättsfall där detta prövats är bedömningen klar, -kvinnor i denna situation har inte rätt till nödvärn. Tvärtom har hennes svåra levnadsförhållanden tolkats till hennes nackdel, eftersom hon därmed har haft motiv och därmed en vilja (uppsåt) att ta livet av mannen.

Jag tycker detta är en mycket intressant fråga, likaså det faktum att åklagare och domare inte verkar utnyttja den straffskala som finns gällande kvinnofridsbrott. Allt som oftast verkar domen bli "vanlig" misshandel, vilket inte medför speciellt högt straffvärde. Dessa situationer verkar falla mellan stolarna trots att vi har en mycket bra lagstiftning på området. Kanske lever det fortfarande kvar en slags föreställning om att misshandel av närstående är en familjeangelägenhet som staten inte ska blanda sig i? Kanske bör denna fråga ta på större allvar, och kanske behöver aktörerna inom rättsväsendet få en ökad förståelse för en misshandlad kvinnas roll som brottsoffer för att sådana frågor ska behandlas på rätt sätt.