Oj oj, det här går nog inte till historien som en av de produktivaste dagarna under året inte. Märklig situation att gå till jobbet på morgonen, vara lite smånervös och disträ på grund av en arbetsintervju på sitt eget jobb, och sen efteråt gå tillbaka till sin plats och fortsätta jobba, som om ingenting hade hänt.

På ett sätt känns det som att det inte var så farligt eftersom jag redan finns på plats och de känner till mig, men samtidigt är det ju ändå en riktig intervju med HR-konsult och deras tvetydliga frågor.

Hur mycket spelade intervjun idag roll egentligen? HR-människan vet ju såklart inte vem jag var sen innan, men chefen som var med har ju förstås pejl på vad jag presterat under min tid där. Det borde ju vara det viktiga, inte exakt vilket svar jag gav på någon luddigt ställd fråga. Vissa frågor kändes faktiskt lite märkliga, men jag hoppas jag lyckades få ur mig någonting vettigt. Nu blir det en jobbig väntetid i några veckor innan telefonen förhoppningsvis ringer med ett glädjande besked. Ovisshet måste vara den värsta av känslor.